Här i Italien börjar jag tillämpa regeln att allt är värre, längre, tar mer tid och blir senare än vad som sägs. Inte lätt att veta så här första dagen på vandring. Resultatet är ett rätt trött gäng som nu vid middagen fått motivera fram ett annat upplägg…

Frukosten var bra och likt ett läger fick vi ställa termos för kaffepåfyllning (nåja så var det kanske inte på lägrets tid) och bre mackor att ta med. Vi klädde oss för 14 grader och rätt kylig luft – men sol. Det visade sig efter ett par kilometer att alla lager kläder som vi hade extra fick åka av och vi vandrade i T-shirt, svettigt och varmt blev det ändå – men skönt.

Vi började snart efter vår vandring med en lååång linbana upp till en av topparna (Illaz Perron) som ligger på 2270 höjdmeter – Hovärken på 1125 höjdmeter är då inte så mycket.

Precis nu mitt i vår vandring händer dramatik. David kommer springande och hinner ikapp vår guide som går först (Micke). Vår busschaufför Peter har trampat snett och det verkar gått illa… han fick bra hjälp och kunde bli hämtad av något fordon lite längre ned. Nu får vi hoppas han blir snart bättre – åtminstone tills vi ska åka hem…

Här kanske vandringen tog slut men nu börjar det jobbiga… tempot hem. Ingen linbana utan bara går i rask takt. Vår guide Marie med hunden Pavel (en hund som hon fann vid en soptunna och tog hand om) skyndade på lite väl fort.

Efter en stunds vandring så fick vi välja om bilar skulle hämta oss eller om vi ville gå… här är ett sådant tillfälle som jag så här efteråt önskat att jag åkt bil, men samtidigt nöjd. Men aj vad jag har ont i fötterna. Men det blir att vandra imorgon igen – tror det blir bättre.