Åter igen en dag med finare väder än prognosen. Vi fick äntligen se toppen av Matterhorn och äta italiensk glass.

Dagens vandring inleddes med en ganska svettig tur upp längs bergssidan mittemot vårt hotell. På cirka 1700-1800 meters höjd finns en slags promenadväg, här och var som en balkong och med några tunnlar. Dit skulle vi! Först dock elva-kaffe vilket passande nog sammanföll med utsikt mot Matterhorn och att den lilla molntussen som brukar ligga där försvann! Fri sikt till toppen. Det blev många foton!

Vandringen fortsatte mot ett fikaställe med ganska behaglig vandring. Vi var några stycken som valde att på eftermiddagen fortsätta i lojt tempo. Vi vandrade i eget tempo och kunde verkligen njuta av den fina miljön längs den porlande bäcken med skog och öppna gröna fält i solsken, blommor och de mäktiga bergen runtom.

Det var behaglig temperatur, skön vind och trevligt sällskap. Väldigt avkopplande och trevlig! Den fina turen avslutades vid ett glasställe, där vi fick avnjuta glass på VIP-platser med härlig utsikt. Ännu en dag med sköna upplevelser!

Avslutar med en bild från nybygge som pågår i närheten av vårt hotell och liftstationen. Därefter blev det italiensk glass i byn.

På dagens vandring fanns möjlighet att välja några olika alternativ för den fortsatta vandringen.

Kände mig pigg och rask i benen, så jag hakade på en extra runda runt bergssidorna och upp längs ett vattendrag som börjar i bergen ovanför och sen går ner mot Cheneil och vidare ner i dalen. Det blev en topptur eller kanske snarare en toppentur på drygt 2 300 meters höjd.

Längre in i dalgången visade sig vara några olika öppna ytor, ungefär som platåer på flera olika nivåer. Det är lätt vandring även om vi befinner oss högt och det på sina håll är rejäl stigning eller nedförslut. Det är härligt med bäcken och fina vyer. Denna leden liksom flera andra av de vi gått på, betecknas som svårighetsgrad E, medan om vi skulle gå fortsätta högre upp på topparna är E-EEE. Det är extra avancerad vandring på en smal stig och i ett litet snöre att hålla sig på och med fritt fall åt andra hållet. Där är vi inte än, vår lilla grupp.

Cheneil är en liten by, känd för närheten till Matterhorn och som därmed på 1880-talet erbjöd goda möjligheter att reka och träna bergsklättring. Idag är den mest kända för god grädde, vilket vi fick chansen att njuta av efter vår tur och innan vi började nedstigningen. Det var 600 meters höjdskillnad på kanske åtta kilometers vandring.

Skickar med några bilder.

Visa inlägg

Idag blev en blandad vandringsdag där alla fick sin del av utmaning och nöje från början till slut. Vädret verkar hela tiden vara ett steg bättre än prognosen så även denna dag blev det sol. Vi fick en ny guide, Angelo, som är en sann naturmänniska och kunde sina alpblommor.

Vi började dagens vandring med en kort promenad till kabinbanan så vi kommer upp snabbt till fint vandringsområde. Vi gick denna gång åt helt andra hållet för att följa vandringsled 107 | en led som är en gammalt vandringsstråk och är cirka 70 km långt – men vi gick bara en del av den.

Vandringen gick till stor del på ett område med en vegetation som får tankarna till musikalen Sound of Music med dess stora grönområden. Naturligtvis inkluderar både musikal (tror det i alla fall) och detta område en massa kor som betar. Vi gick genom fler av deras betesområden och vid ett tillfälle följde de efter oss i våra fotspår…

Naturligtvis frågade vi om Edelweiss och en del i sällskapet sjöng ett par strofer på sången. Javisst kunde Angelo peka ut växten och berätta om dess speciella karaktär. Säsongen var i stort sätt över för blomman men vi kunde ändå se den.

Väldigt ofta på denna vandring blev det stopp och berättelser, trevligt men också lite långsamt (nåja det blev det annat av lite senare | för en del), samt fikapaus.

Tidigare denna resa har vi berättat om taken som är så speciella. Det är en speciell yrkeskår med mycket bra kunskap som bygger dessa. Stark takbjälklag och fin precision av lagda ”takpannor” i en sorts skiffer – det finns två sorter som tål lite olika. När de läggs så avvägs de mycket noga så ingen knäcks och går sönder då stora mängder snö kommer på.

Här i Italien börjar jag tillämpa regeln att allt är värre, längre, tar mer tid och blir senare än vad som sägs. Inte lätt att veta så här första dagen på vandring. Resultatet är ett rätt trött gäng som nu vid middagen fått motivera fram ett annat upplägg…

Frukosten var bra och likt ett läger fick vi ställa termos för kaffepåfyllning (nåja så var det kanske inte på lägrets tid) och bre mackor att ta med. Vi klädde oss för 14 grader och rätt kylig luft – men sol. Det visade sig efter ett par kilometer att alla lager kläder som vi hade extra fick åka av och vi vandrade i T-shirt, svettigt och varmt blev det ändå – men skönt.

Vi började snart efter vår vandring med en lååång linbana upp till en av topparna (Illaz Perron) som ligger på 2270 höjdmeter – Hovärken på 1125 höjdmeter är då inte så mycket.

Precis nu mitt i vår vandring händer dramatik. David kommer springande och hinner ikapp vår guide som går först (Micke). Vår busschaufför Peter har trampat snett och det verkar gått illa… han fick bra hjälp och kunde bli hämtad av något fordon lite längre ned. Nu får vi hoppas han blir snart bättre – åtminstone tills vi ska åka hem…

Här kanske vandringen tog slut men nu börjar det jobbiga… tempot hem. Ingen linbana utan bara går i rask takt. Vår guide Marie med hunden Pavel (en hund som hon fann vid en soptunna och tog hand om) skyndade på lite väl fort.

Efter en stunds vandring så fick vi välja om bilar skulle hämta oss eller om vi ville gå… här är ett sådant tillfälle som jag så här efteråt önskat att jag åkt bil, men samtidigt nöjd. Men aj vad jag har ont i fötterna. Men det blir att vandra imorgon igen – tror det blir bättre.