Här skulle man vara

Morgonpromenad med Doris första morgonen i Lofsdalen. Det har gått ett år sedan förra besöket och jag slås av hur vackert det är här.

Naturen är skön vila för en trött hjärna. Har hört att intryck som vi får från naturen ger energi. Det är så tyst att jag kan höra en avlägsen fjällbäck porla.

Här kommer några ögonblicksbilder och spridda tankar. Håll till godo!

Går längs skidspåret – detta är vad jag ser i riktning mot Hovärken.
Detta är vad jag ser i riktning mot Kvarnåsen.
Roligt att plocka hjortron när de är mogna. Vissa lossnar med ett litet plopp, medan bär som detta landar mjukt i handen som en puss.
Doris är en sällskaplig hund. Hon är visserligen nyfiken på omgivningen, fast om jag stannar till uppehåller hon sig gärna i närheten!
Okänd sort, gillar fuktig mark.
Okänd sort, gillar fuktig mark.
Vi som läst Hattstugan känner igen att detta är ängsull.

2 tankar kring ”Här skulle man vara

  1. Tack Helen för så härliga bilder och fina tankarna!
    Att i min stillhet nu se och läsa detta och minnas alla de svunna åren då min kära Inez och jag fick njuta av,som vi uttryckte det”andningshålet”Lofsdalen!
    Jag fäller några tårar och i hjärtat gråter jag av längtan….när jag tänker på tid vi fick uppleva I denna natur.Samtidigt unnar jag och även Inez dej Helen och Dag att också få känna den vederkvickelse av det som jag försöker tafatt beskriva.Glädjen är stor att se Er trivas?

    1. Fint att ta del av den varma känslan och fina minnen ni har från Lofsdalen. Glad att vi får fortsätta vara här och skapa nya minnen. Har och var finns spår av er uppfinningsrikedom och goda smak! Ja, det är verkligen en fin och härlig plats att vara. Idag har jag njutit av fjällpromenad på jakt efter hjortron och av en kvällstur – med myggorna (!) på jakt efter blåbär. // Helén

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *